Startsida
Om  Ståhlmotor
Min historik
Råd o Tips
Bilar jag jobbat med
Till salu
Teknik

Sölve Ståhl och STÅHLMOTOR

[Startsida] [cykel/moped] [Motorcyklar] [Motorcyklar2] [Speedcar] [FormulaFord] [Formula 3]

"Racingmekanikern Sölve" 1967- 1977 Del 2

Det första prövoåret var över och vi hade skött oss riktigt skapligt. Den gamla Cooper T76:an såldes till en norrman som hette något som Roger "Kleggen" eller liknande. Han måste ha varit en av de första och få norrmän som körde F3. Vi träffades några gånger och jag kommer ihåg att det var en kul kille.

Rolfs gamle TT-kollega Ulf Svensson hade under 1967 kört en Brabham BT21. Jämfört med den gamla Coopern var detta en helt annorlunda och mycket bättre bil på alla sätt.
När den då 31-årige Ulf var på Jaramabanan i  Spanien för att köra säsongens sista internationella race, råkade han ut för en olycka som höll på att sluta riktigt illa. Han blev påkörd av engelsmannen Ian Aschley, kraschade och fick ligga på sjukhus i Spanien.
Läkarna tyckte det var ett under att han klarade sej, och redan efter en vecka fick han flyga hem till Sverige i ett specialchartrat plan för fortsatt vård.
Ulf var sjukskriven i två månader, hans fina fysik hjälpte säkert till att få honom kurant igen. Racerbilen var mest en hög med krökta rör och trasig plast, men han satte i gång att bygga upp den igen. Givetvis blev det många nya delar som togs hem fån England.

Uffe Svenssons i Spanien
kraschade Brabham BT21a

Här är bilen renoverad igen.Rolf är ny ägare till denna välbyggda bil.
Fotot är från Dalslands Ring i Bengtsfors 1968

Rolf Gröndahl köpte den fantastiskt fint restaurerade Brabham-bilen till säsongen 1968. Motorn hade uppgraderats av en engelsk trimmarfirma och hette nu "Lucas-Cosworth MAE". Topplocket hade ändrats till "down draft" och fått insugningsrören pekande nästan rakt upp. Så det där med "rätade kanaler" är inget nytt. En stående Weber 46 IDA fick släppa till den ena gluggen för att ge motorn ungefär 10 hästkrafter mer än tidigare modeller. Nu var effekten 106 hkr och toppvarvet knappt 10.000 rpm.

Reglerna medgav maximalt 1000 ccm och bara ett insug med en strypning på 36 mm. Med tanke på dessa regler var effektuttaget bra.

Bilen fungerade bra och Rolf började etablera sej bland "eliten". Placeringarna var för det mesta mellan 5:e till 8:e plats i de då stora startfälten. Ofta var det så många startande att man delades upp i A- och B-finaler. Formel 3 var - och är nog fortfarande de bilar som gör de allra snabbaste varvtiderna på de flesta banor vid våra vanliga tävlingar.
Tyvärr har teknik och kostnader sjkutit i höjden och numera (Skriver 2008) existerar knapptt F3-klassen i Sverige.

En förare som började komma igång ordentligt under 1968 var en viss Ronnie Petersson. Från att kört lite diverse F3:or som den svenskbyggda Svebe och en gammal Brabham hade han nu köpt en italiensk Tecno. Det var mycket skruvande och justerande på den korta och breda bilen som var extremt känslig med sina inställningar. Snöre och cambermått var framme både före och efter träningar. Ronnie var noga och ambitiös - han skulle vara bäst. Hans bror och mekaniker hade mycket att skruva med.

Ronnie Petersson med ryggen häråt, gör bilen, en Tecno, klar för tävling,
Dalslands Ring 1968. Snören och cambermått har packats ihop och det är snart dags att klä på både bil och förare.

Vi var nu inte enbart i Sverige och tävlade. Det blev förutom Danmark även Finland och Östtyskland.

Från Keimola i Finland har jag ett roligt minne. Det var Ulf  Svensson som hade något problem med bilen och fick dåligt med tid. Många ville hjälpa till, en av dem var Freddy "kotten" Kottulinsky. Han körde själv en Lotus och hade tydligen allt i ordning.
Han skulle hjälpa Uffe med att tanka, tog en röd jeep-dunk i Uffes Mercedesbuss och hällde på. När dunken var tömd i racerbilens skumfyllda tank visade det sej att han tankat i diesel !! Han borde tagit en grön dunk i stället. Gissa om det blev extra bråttom efter den "hjälpen". Ulf fick i alla fall bilen klar och kunde starta som planerat men med vissa sviter av dieselbräsnlet.

Ett annat minne var från en annan bana i Finland, Häämenlinna. En viss Gustav Dieden körde också F3. Han hade något år tidigare blivit rikskändis genom att "parkera" sin Ferrari Dino i bäcken bredvid banan i svenska Knutstorp.
Han kallades efter det på skoj för "Dieden von Bäck". Själv tog han det rätt hårt och var inte alls road av eskapadern.

Banan i Finland är naturskön med svepande snabba kurvor, skön natur och även en lite sjö.Gustav gasade allt han kunde för att få en bra träningstid och råkade komma i närkontakt med en annan bil. Han fick "avstamp", flög av banan och landade i sjön !!. Det var inte djupt där han landade men meken Matti fick dränera bilen och plocka sjögräs och lera flera timmar.

Gustav själv eller bilen skadades inget särskilt. Han var mest orolig för att någon journalist skulle få reda på det inträffade, det hade kunnat bli ytterligare en "Dieden von Bäck"-historia.
Vi andra i F3-gänget rekommenderade honom att ha med en snorkel vid nästa träning. Så här nästan 40 år senare kan det väl inte vara farligt att berätta denna lilla "hemlis".

På Keimola körde Rolf med sin BT 21:a. Träningen gick bra, han körde till sej en plats i andra startledet. När det var  ett par varv kvar på tävlingen hörde jag från min plats i bandepån att motorn helt plötsligt gick på bara tre cylindrar.
Rolf låg då på en tredje plats men blev nu omkörd av en eller två man. Så snöpligt, en tändkabelsko hade vibrerat loss.

Rolf gjorde många bra resultat, jag har massor av utklipp från olika typer av tidningar. Han - och även jag - började bli väl etablerade i racingcirkusen land och rike runt.
Vi var också i Östtyskland (DDR) och tävlade inför en stor och intresserad publik. I nästa avsnitt skall jag berätta lite om hur det var ett resa, tävla och meka på andra sidan av den då så kallade järnridån.

Kommer mera...