Startsida
Om  Ståhlmotor
Min historik
Råd o Tips
Bilar jag jobbat med
Till salu
Teknik

Sölve Ståhl och STÅHLMOTOR

"Racingmekanikern Sölve" 1967- 1977 Del 3

Tema: Meka och tävla med racerbilar i Östtyskland (DDR)

Rolf Gröndahl hade tidigare varit i DDR och tävlat, då med motorcykel i TT (dåtidens Roadracing).
Nu körde han bil och ville naturligtvis även prova på detta. För mej som mekaniker var det något nytt, jag hade aldrig tidigare besökt något land på andra sidan järnridån.

Det var med spänning jag följde med första gången 1968. Rolf och även jag blev stora idoler. Vi gjorde troligen ett snyggt och propert inslag i deras grå vardag. Vissa var säkerligen lite avundssjuka men de allra flesta uppskattade våra besök. Vid vår första seger i Bernau fick även jag skriva autografer i massor efter segern, något som annars knappast förekommer -det är föraren som räknas.

1968: Klart för start. I bakgrunden syns de snabbaste östtyska F3-bilarna. De smalare däcken passade bra på raksträckorna där bilarna gick mycket fort.

1969: Här vänder Rolf på en upptorkande bana. Det syns tydligt att bakdäcken är hårt slitna. Regndäcken är extremt mjuka och slits fort om banan torkar upp.

När jag tittar på detta foto kommer minnen strömmande. Överst på prispallen står Rolf efter en seger i Bernau, till vänster om honom har vi den östtyske mästaren och bilkonstruktören Heinz Melkus. Till höger belgaren Paul Dietens och allra längst till höger står jag själv med Melkus hatt på huvet. Farbrorn i keps längst till vänster är tävlingsledaren. Massor av publik i bakgrunden.

Vid en tävling i Dresden fick vi problem med motorn på träningen. En kolv "nöp" av någon konstig anledning. Jag skruvade av topplocket och ställde upp F3:an på sidan. Folk i depån blev verkligen instresserade, det var inte varje dag dom fick se en västerländsk racerbil från så avslöjande vy.

Jag skruvade bort oljesumpen och lossade vevstake och kolv på den skadade cylindern. Vi kunde inte byta kolv, vi hade inte sådana i reserv.  Motorn hade fått lite skärmärken både på kolv och i cylindern. Det enda var att börja putsa till ytorna medan folksamlingen intressade tittade på. Jag fick massor av tips om hur jag skulle göra.

Det fixade sej till slut och Rolf kunde på tävlingen komma på andra plats efter "Kotten" Kottulinsky som körde en Lotus. Effekten i Rolfs bil hade givetvis minskat efter operationen, men det är inte säkert att det sumpade segern. "Kotten" var alltid en snabb förare med massor av rutin.

Det var tydligen ett par gånger per år som man hade internationella tävlingar. Vi hade ett år sällskap med Freddy Kottulinsky på banan och det var också ett par belgare som brukade komma.
Motståndet var väl inte sådär hårt - förrutom Freddy. De östtyska bilarna var inte så utvecklade som våra. De hade inte tillgång till samma material som oss. Deras dominernade tvåtaktsmotorer gick fort men var inte så accelerationssnabba som våra fyrtaktsmotorer. Vridmoment är viktigt även på racerbilar!

Den östtyske mästaren Heinz Melkus hade en fabrik där han tillverkade och sålde F3-bilar som hette - just det -Melkus. En smäcker rörram med handknackad aluminiumkaross, smalare däck och fälgar än vad vi använde och en supertrimmad IFA 3-cylindrig motor som skulle ge 100 hkr var deras koncept.

Bernauer Schleife i DDR. Man helt enkelt stängde av Autobahn en bit och körde på raksträckor och karuseller. Här ser man hur banan gick 1969. Det gick fort på rakorna, vi använde en av de högsta utväxlingar vi hade.

Det var något alldeles särskilt att åka till DDR och tävla. Första gången var 1968 som vi var där och det skulle bli ett par år ytterligare. Det började kännas allvarligt redan vid ankomsten till DDR-gränsen. Vi kollades mycket noga och vår transportbuss kollades med speglar undertill. Visum skulle fyllas i och våra pass togs från oss. Man kände sej på något kusligt sätt mer eller mindre utlämnad.
Vi var tvungna att växla till oss östtyska pengar, man ville ha in så mycket västvaluta som möjligt. Officiell växlingskurs var i detta läget 1 : 1 men i verkligheten fick man många östmark mot en västmark eller Dollar.

Vägen från tullen på ön Rugen var hoppig och dålig tills man kom ner till Autobahn. Denna klassiska väg var helt annorlunda än på västsidan av Tyskland. Här var det som att komma tillbaka minst 20 år i tiden. Vägbana och allt runtom såg  ut som det troligen gjorde strax efter att den byggts. Biltrafiken var gles och bestod mest av konstiga lastbilar, några Trabant och resten var militära bilar.

Hastigheten var begränsad till 100 km/tim vilket var lagom för oss och de östtyska bilarna. En förutbestämd transitväg skulle följas. Råkade man komma av den på något lurigt ställe (bakhåll?) fanns polis nära till hands för att ta västvaluta som böter på plats.

Väl framme på plats blev vi alltid mottagna vänligt. Borgmästaren i staden hade gett oss bjudningskort till fest i samband med tävlingarna. Där var det högt i tak på två sätt.
De som ville prova på Vodka hade det bra förspänt, och till det ornamenterade taket var det många meter. Visst var det trevligt men på något vis spänt. Storebror Ryssland hade polis som kollade det mesta, men dom var inte populära hos DDR-borna utan blev alltid buade.

Det var många minnen som sattes fast i hjärnan vid de olika besöken i DDR. Spänningen och den där känslan av att vara utlämnad gav lite extra krydda och avvikelse från det vanliga livet i Sverige. Vi fick många vänner och vi var även på besök hos en familj i Berlin. När man kom dem mera in på livet och de kunde känna sej säkra på att inte vara "bevakade", blev de mer avslappnade och man kunde tala riktigt familjärt.
Trots mina mycket dåliga (synd!) tyska språkkunskaper gick det i alla fall skapligt med lite engelska inblandad. Tyvärr har jag inga kontakter med någon, men jag vet att Rolf brukade brevväxla med en gammal TT-kille som hette Rudi.

När det nu gått många år sedan berlinmurens fall känns det konstigt, och på något sätt avlägset
att skriva om dessa mestadels roliga och säregna minnen. Jag är i alla fall mycket tacksam att fått uppleva dessa resor. Tack vare mitt kämpande med bilar och motorer blev jag även en tävlingsmekaniker som fick komma ut i världen och få många upplevelser. Tack också till Rolf.